Enligt en gammal bygdesägen, förliste en gång ett tyskt skepp utanför Solf, som då bestod mest av skärgård. En av sjömännen, som klarade sig, hette Solf eller Sylf och ifrån honom fick byn sitt namn.

Landhöjningen har gjort de forna vikarna användbara till odlingar och bebyggelse. Söderfjärden låg länge under vatten men omvandlades genom torrläggning till ett odlingsområde 1919 – 1927.

Östersolf och Västersolf samt Rimal hörde till Mustasaari socken till år 1600, men blev sedan en del av Malax socken. Solfborna byggde en egen kyrka 1626 och frigjorde sig från Malax 1647. Munsmo och Sundom byar hörde till Mustasaari socken till år 1857, därefter slogs dessa med egen vilja samman med Solf kapell.

Först genom förordningen angående kommunalförvaltning på landet av 1865 avskildes församlingarnas världsliga uppgifter och överflyttades på den självständiga landskommunen. I Solf sammanträdde kommunalstämman 1868 och framåt.

Redan i slutet på 1600-talet började kyrkan kräva kunskaper i den kristna läran och det blev prästernas uppgift att främja läskunskapen i socknen. Utvecklingen inom skolväsendet från små byaskolor till folkskolor, har gett Solfborna tillgång till viktiga kunskaper. I gångna tider var livet fyllt av händelser som människorna inte förstod och folk ute i bygden mycket vidskepliga. Andeväsen fanns överallt och folk trodde bland annat på tomtar, troll och de underjordiska.

I gångna tider var livet fyllt av händelser som människorna inte förstod och folk ute i bygden mycket vidskepliga. Andeväsen fanns överallt och folk trodde bland annat på tomtar, troll och de underjordiska.

Fattigbössan omtalas i historien redan 1708. Förut var det brukligt att socknarna tog ansvar över de fattiga, så var det också i Solf. Fattiga utackorderades till bönderna och fick jobba för mat och logi. De obesuttna som inte ägde jordbruksmark fick söka sin utkomst som dagsverkare och hantverkare. Krig och missväxter drabbade befolkningen hårt. Livet i Solf kapell var inte alltid så lätt.

Tidigare var möjligheterna att bota sjukdomar små och människornas liv var fyllda av obegripliga händelser. Andeväsen fanns överallt, människorna i Solf kapell var vidskepliga och tron på mystiska väsen levde kvar länge i socknen.

Tidigare var handelsbodar inte tillåtna ute i byarna och Solfborna fick bege sig till städerna om de ville handla med sina varor. Bondseglation till Sverige var vanlig förut, så också resorna till Vasa.

Tidigare var handelsbodar inte tillåtna ute i byarna och Solfborna fick bege sig till städerna om de ville handla med sina varor. Bondseglation till Sverige var vanlig förut, så också resorna till Vasa.

Boken ”Solf sockens historia” är en kulturskatt, också böckerna ”Kyrkoby folkskola i Solf” och ”Solf kyrka och dess minnen” är värda att bekanta sig med. Böckerna är skrivna av folkskolläraren Gunnar Rosenholm. Han gav sig ut i byarna på 1930, -40, -50 och 60-talet för att samla in allmogeföremål och folkminnen. Utgående från detta material har Rosenholm beskrivit allmogekulturen i Solfbyarna och Munsmo i sina sockenhistorier.

Rosenholm tog även initiativet till Stundars Hembygdsmuseum 1937, som i dag är ett av de största i landet. På Stundars finns bland annat en bondgård omgiven av fähus, bodar, loft och bagarstuga och flera enkla backstugor och verkstäder. Husen, nästan 70 till antalet, är inredda för att i huvudsak skildra sekelskiftet 1900.

Böckerna ”Barnens sekel i Solfbygden” skriven av Bjarne Berg och ”Söderfjärden; ett nybyggarsamhälle” av Holger Wester bör också nämnas i detta sammanhang. Solf har även en egen aktiv hembygdsforskargrupp.