Försommaren 1695 var kall och torr, ett tecken på att växtligheten på odlingarna kunde bli dålig. Så gick det också. Inte nog med detta i början av september blev det kallt. Säden var ännu inte fullmogen. Resultatet blev spannmålsbrist och höga priser. Bönder som hade spannmål kvar, tömde sina bodar vid sådden följande år.

Under sommaren 1696 var vädret till en början normalt och man hoppades på en hygglig skörd, även om alla åkrar inte blivit besådda, för att utsäde saknades. Så natten mellan 7 och 8 augusti kom en nattfrost så hård, att sädesaxen på morgonen var överdragna av is. Två veckor senare kom ännu en nattfrost och fullbordade förödelsen. Myndigheterna vaknade alldeles för sent. Hungerkatastrofen var nu ett faktum. I socknen bakades nödbröd av halm, agnar och bark, boskapen slaktades.

Dödligheten var som störst under ett par månader under våren 1697, vilket visar att den direkta dödsorsaken var någon sjukdom, mot vilken den undernärda befolkningen saknade motståndskraft, troligen tyfus. Fattiga gick omkring och tiggde i gårdarna, sjukdomar spreds på detta vis lätt. Man har beräknat att Finland genom denna hungersnöd, den största kända i landet, förlorade omkring en tredjedel av sin befolkning.

Det stora nordiska kriget bröt ut år 1700, efter en lång fredsperiod. Som alla andra krig innebar detta stora förluster för befolkningen. Sverige och Ryssland slöt senare fred 1721 och Finland återhämtade sig snart.

Barndödligheten i socknen på 1700-talet var mycket hög, enkelt sagt var det fråga om vanvård. Detta berodde på att kvinnorna var tvungna att sköta större delen av allt jordbruksarbete (plöjning, dikning, slå äng osv. ) medan männen var borta i annat arbete. Moderna lantbruksmaskinerna för bland annat slåttern, skörden, tröskningen och beredningen av åkern kom i bruk först i slutet av 1880-talet. Också ladugårdsarbetet sköttes av kvinnorna. Det blev inte mycket tid över för barnavård, matlagning och renhållning.

Om de minsta barnen dog av bristfällig vård, så sammanhängde dödligheten hos de några år äldre med epidemiska sjukdomar, främst smittkoppor och mässling. Förr var verklig hygien och hälsovård okända begrepp. Möjligheten att bota sjukdomar var små. Det mesta i tidens läkekonst var skrock och vidskepelse.

Också vid krigsåren 1808 – 1809, där Sverige förlorade den östra riksdelen till Ryssland, gynnades sjukdomarnas spridning, på grund av den större befolkningsrörligheten. Finland blev självständigt först år 1917. Finland skulle två gånger kriga mot Sovjetunionen först i vinterkriget 1939–1940 och sedan i fortsättningskriget 1941-1944.

Vid 1800-talets början var det brukligt att socknarna själv skulle ta hand om sina fattiga. De fattiga utackorderades till bönder i socken och på så sätt fick ”rotehjonen” mat och logi. Också fattigauktioner ordnades, på dem gavs bland annat värnlösa barn till de minstbjudande gårdarna. Barnen utnyttjades sen som arbetskraft, så långt det var möjligt.

Fattigbössan hängde förut på klockstapelns vägg, denna omtalas redan år 1708. Till hjälp vid missväxt och nödår byggdes Sockenmagasinet på kyrkbacken 1858, och bössan flyttades dit. Tio år senare byttes fattigbössan ut till fattiggubben.

Många familjer drabbades hårt även under hungeråret 1868. Enligt en berättelse i Solf sockens historia skulle fadern, som var backstugusittare på Herrbacken och fem av hans sex barn dött inom loppet av endast tre veckor. Barndödligheten nådde en skrämmande omfattning och av förklarliga skäl drabbades de fattiga hårdast. År 1868 dog i Solf församling 105 barn under 15 år och för 66 av dem har nervfeber antecknats som dödsorsak. Men sjukdomarna hade säkert förorsakats av svält och onaturliga födoämnen.

Tryckta källor:

• Ett vrångt och svårt folk, Korsholm under 650 år, utgivare Korsholms Kommun 2000
• Solf sockens historia 2 , Allmogekulturen i Solf-byarna med Munsmo, G. Rosenholm, utgiven av Solf kommuns förlag 1965.
• mannerheim.fi