Resan till Vasa
Långt in på 1900- talet pågick livlig sjöfart vid Munsmo hamn. Solfborna for till torget i Vasa, sjövägen via ” öjran”. Om vädret var bra seglade man över Stadsfjärden på en halv timme. Avståndet var endast 6 km.
Transporterna utfördes med öppna skötbåtar, ofta av sk. obesuttna som av detta fick en viss inkomst. Många av båtförarna var kvinnor. Skötbåtarnas ägare fick styra och ta betalt och passageraren rodde. När det blåste hissade man segel.
För lasten, tex potatissäckar och annat skymmande gods betalades extra avgifter. Det lönade sig bl a att föra mjölken till Vasa för där betalades dubbelt mera än vid mejerierna i byn.
Vanligtvis for Solfborna till torget speciella torsdagar och Munsmoborna på onsdagar och lördagar. Men passagerare kunde föras över fjärden när som helst. Konkurrensen mellan båtarna var hård för det fanns pengar att tjäna.
Vid sextiden på morgonen brukade Solfborna komma körande med häst till ” Öjran” Somliga band fast hästen där, andra hade någon med sig som kunde köra tillbaka. Nån häst kunde på egen hand återvända hem till byn.
Alla ville komma iväg med den första båten, det betydde en fördelaktig saluplats på torget sedan. I vanliga fall gick båtfärden utan större problem, men i hårt väder kunde färden vara mödosam. Det berättas om båtar som stjälpt under färden. Ofta var de hemvändande berusade och då kunde gräl och ibland slagsmål uppstå i båten.
Redan på 1890 -talet började ångbåten Svalan konkurrera med skötbåtarna.
Trafiken med skötbåtar fortgick till år 1907 då ångbåten Eos började gå regelbundet från Vasa till Sundom och Munsmo. Hösten 1917 tog ryssarna de båda båtarna Wellamo och Munsmo som trafikerat från år 1915, som krigsbyte. Den sista båten som åkte rutten var “Rolf”. Landhöjningen har nu grundat upp vattnet vid Öjran och idag kan man inte lägga till vid den gamla bryggan med båt mera.
Före 1930 skedde gods- och persontransporterna på vägarna med lastbil. Sedan tog den reguljära busstrafiken över. Folk i byarna började allt mera anlita kollektivtrafiken och detta innebar att allt mera ändamålsenliga fordon anskaffades för att kunna betjäna almänheten. Bl a snö kunde vintertid vara ett problem och bussarna fick förses med kedjor för att vid behov kunna agera som snöröjare. Även luftkonditioneringen och kylsystemet ställde till problem vintertid.
År 1935 kom de statliga postbussarna i bruk, dessa skulle föra posten till byarna men hade bra med utrymme för passagerare. Postdistributionen tog uppehåll 1939 och under vinter- och fortsättningskriget.
Tryckta källor:
•Solf sockens historia , G. Rosenholm, Solf kommuns förlag 1965.
•Det började med Svalan och slutade med Rolf. Bengt Hannus. Vasabladet 21 juni 1985.
•Den lokala busstrafiken på 1900 -talet från Solfbyarna till Vasa. Artikel skriven av Börje Smeds 2004