Försommaren 1695 var kall och torr, ett
tecken på att växtligheten på
odlingarna kunde bli dålig. Så gick det
också. Inte nog med detta i början av
september blev det kallt. Säden var
ännu inte fullmogen. Resultatet blev
spanmålsbrist och höga priser. Bönder
som hade spanmål kvar, tömde sina bodar
vid sådden följande år.
Under sommaren 1696 var vädret till en
början normalt och man hoppades på en
hygglig skörd, även om alla åkrar inte
blivit besådda, för att utsäde
saknades. Så natten mellan 7 och 8
augusti kom en nattfrost så hård,
att sädesaxen på morgonen var
överdragna av is. Två veckor senare kom
ännu en nattfrost och fullbordade
förödelsen. Myndigheterna vaknade
alldeles för sent. Hungerkatastrofen var
nu ett faktum. I socknen bakades
nödbröd av b la halm, agnar och bark,
boskapen slaktades.
Dödligheten var som störst under ett
par månader under våren 1697, vilket
visar att den direkta dödsorsaken var
någon sjukdom, mot vilken den
undernärda befolkningen saknade
motståndskraft, troligen thyfus. Fattiga
gick omkring och tiggde i gårdarna,
sjukdomar spreds på detta vis lätt. Man
har beräknat att Finland genom denna
hungersnöd, den största kända i
landet, förlorade omkring en tredjedel
av sin befolkning.Det stora
nordiska kriget bröt ut år 1700, efter
en lång fredsperriod. Som alla andra
krig innebar detta stora förluster för
befolkningen. Sverige och Ryssland slöt
senare fred 1721 och Finland
återhämtade sig snart.
Barndödligheten
i socknen på 1700-talet var mycket hög,
enkelt sagt var det fråga om vanvård.
Detta berodde på att kvinnorna var
tvugna att sköta större delen av allt
jordbruksarbete ( plöjning, dikning,
slå äng osv. ) medan männen var borta
i annat arbete. Moderna
lantbuksmaskinerna för b la slåttern,
skörden, tröskningen och beredningen av
åkern kom i bruk först i slutet av
1880-talet. Också ladugårdsarbetet
sköttes av kvinnorna. Det blev inte
mycket tid över för barnavård,
matlagning och renhållning.
Om de minsta
barnen dog av bristfällig vård, så
sammanhängde dödligheten hos de några
år äldre med epidemiska sjukdomar,
främst smittkoppor och mässling. Förr
var verklig hygien och hälsovård
okända begrepp. Möjligheten att bota
sjukdomar var små. Det mesta i tidens
läkekonst var skrock och vidskepelse.
Också vid
krigsåren 1808 – 1809, där Sverige
förlorade Finland till Ryssland,
gynnades sjukdomarnas spridning, pga den
större befolkningsrörligheten. Finland
blev självständigt först år 1917.
Finland skulle ännu två gånger kriga
mot Sovjetunionen först i vinterkriget
1939-1940 och sedan i
fortsättningskriget 1941-1944.
Vid 1800- talets
början var det brukligt att socknarna
själv skulle ta hand om sina fattiga. De
fattiga utackorderades till bönder i
socken och på så sätt fick
"rotehjonen" mat och logi.
Också sk. fattigauktioner ordnades, på
dem gavs bl a värnlösa barn till de
minstbjudande gårdarna. Barnen
utnyttjades sen som arbetskraft, så
långt det var möjligt.
Fattigbössan
hängde förut på klockstapelns vägg,
denna omtalas redan år 1708. Till hjälp
vid missväxt och nödår byggdes
Sockenmagasinet på kyrkbacken 1858, och
bössan flyttades dit. Tio år senare
byttes fattigbössan ut av fattiggubben.
Många familjer
drabbades hårt även under hungeråret
1868. Enligt en berättelse i Solf
sockens historia skulle fadern, som var
backstugosittare på Herrbacken och fem
av hans sex barn dött inom loppet av
endast tre veckor. Barndödligheten
nådde en skrämmande omfattning och av
förklarliga skäl drabbades de fattiga
hårdast. År 1868 dog i Solf församling
105 barn under 15 år och för 66 av dem
har nervfeber antecknats som dödsorsak.
Men sjukdomarna hade säkert förorsakats
av svält och onaturliga födoämnen.
Tryckta källor:
- Ett
vrångt och svårt folk, Korsholm
under 650 år, utgivare Korsholms
Kommun 2000
- Solf
sockens historia 2 ,
Allmogekulturen i Solf-byarna med
Munsmo, G. Rosenholm, utgiven av
Solf kommuns förlag 1965.
- http://www.mannerheim.fi
|
