Hygien och hälsovård var tidigare okända begrepp. Möjligheterna att bota sjukdomar var små, och vid många sjukdomsfall inga alls. Det mesta i läkekonsten förut var vidskepelse och skrock. Sjukdomar botades ofta med magi och de skickligaste kvacksalvarna blev kallade doktorer.

Gulsot kunde botas med en medicin gjord på hästspillning och brännvin. Om den sjuke var en man togs spillningen med högra handen och fördes tre varv motsols runt brännvinsflaskan. Sen lät man tre droppar spillning falla i flaskan. När detta upprepats tre gånger var medicinen färdig. Om den sjuka var en kvinna användes den vänstra handen och spillningen skulle vara av en märr. Även fårspillning var förr en vanlig ingrediens i folkmedicin. Spillningen torkades, mosades sönder och blandades i brännvin. Då blandningen sedan hade silats såldes den som medicin åt allmogen, som sedan prisade dess förträfflighet. Fårspillningen kunde även blandas med ättika och användas som salva.

Vårtor avlägsnades med en köttbit som avlägsnades vid kalvslakt. Denna köttbit gneds på vårtorna, och köttbiten grävdes sedan ned i gödselhögen. När köttet hade ruttnat skulle även vårtorna vara försvunna. Ett annat sätt att slippa vårtor var att kasta in en näve grovsalt i den varma bakugnen, springa ut på gården och ropa: vårtorna brinner, vårtorna brinner.

Bölder slapp man om man klämde ut varet i ett äggskal och kastade det på taket till ett hus som flyttats tre gånger.

Doktorer sydde ihop sår på patienter som skadat sig i arbetet, eller blivit knivskurna i slagsmål. Kulor och hagel plockades bort ur patienter som fått skottsår.

Bondhustrun " BanjosasFia" hade lärt sig av sin mor att bota tandvärk. Hon petade med en spik, som aldrig varit inslagen i trä, så mycket i den onda tanden, att hon fick blod på den. Sen kröp hon ned i sin källare och slog in spiken i en vägg. Det var viktigt att det var mörkt när detta gjordes." BanjosasFia" kunde också bota ögon- och öronsjukdomar, göra mindre operationer och blanda till medicin för tex. engelska sjukan.

Annat som folk i socknen trodde på var b la tomtar, troll och de underjordiska.

Tomtar var oftast snälla varelser som bodde på vindar och i rior. Förr hade nästan alla gårdar en egen tomte och tomtarna hjälpte till med arbetet på gården och folket hade stor respekt för dessa. Det fanns även kvinnliga tomtar. Tomten kunde bli mycket fäst vid gården, där den bodde på och vanligen flyttade tomten först när gården blivit riven. Runt om i socknen skulle ha setts gråtande tomtar på gamla hus-, stall- och riagrunder.

Enligt folktron fanns även underjordiska väsen, som levde ett liv som liknade människornas, fast under jorden. Folk var väldigt noga med att inte skada eller göra dessa underjordiska arga, för dessa kunde hämnas. Tex slog man inte ut hett vatten under bar himmel, utan under något golv. Det berättas att en man flyttat hela sitt stall på begäran av en kvinnlig underjording. Stallet fanns precis ovanför kvinnans boplats och hästarnas urin förstörde inredningen i hennes vackra hem. Om han flyttade stallet skulle han i framtiden få tur med hästarna. Så blev det.

Man kunde även bli vänner med de underjordiska. Tjänster och gentjänster utfördes. T ex. berättas det om kvinnor som varit barnmorska åt de underjordiska, dessa blev rikligt belönade. En gång ville en underjordisk kvinna ha spunnet garn, men pga bristande tid kunde husmor inte ge henne det, hon sade sig ständigt vara upptagen med att söka reda på korna i skogen. Den underjordiska kvinnan frågade då vilken tid korna skulle vara hemma och husmor svarade vid sjutiden. Garnet blev spunnet och korna infann sig alltid på gården klockan sju.

Bergtroll och bergfruar bodde på bergen. Man trodde att bergtroll ibland tog ut sina skatter, för att vädra dem. De som bodde på Snoffsbacken i Munsmo fick ofta se trollen. Bergtrollen på Hägnesberget i Söderfjärden umgicks, enligt sägen, med släkten på Snoffsberget. Tidigt en morgon hade en kvinna sett ett helt brudfölje av bergvarelser röra sig mellan bergen. Brudparet satt i vagn och spelemän hade spelat underbar musik. Troll från olika orter skickade också brev till varandra som människorna ibland fick förmedla.

Ett bevis på bergtrollens existens var bergtagningarna. Trollen förde ibland bort folk och djur och genom att ringa i kyrkklockorna kunde man sedan befria den bortförde.

Otillräckliga betesmarker i byn, resulterade i att fäboställen upprättades. Boskapen fördes ut till fäboställena i maj och kunde få vara där tills snön kommit. Fäbodpigorna som ofta bara var 9- 15 år gamla stannade över natten på fäbodstället. De mest avlägsna fäboställena fanns i storskogen 14 - 15 km från bosättningen. Man trodde tidigare att alla slags andeväsen fanns i naturen och fäbodpigorna, som ofta var ensamma i skogen, upplevde säkert många skräcknätter med både skogstroll och skogsrån utanför stugan. Det blev mörkt på kvällarna, elströmmen kom till Solf först 1919, så egentligen är det inte så konstigt att folket såg mystiska, oförklarliga skepnader överallt omkring sig.

På julnatten skulle man helst hållas inomhus. Natten var de dödas natt. Borden var på julnatten dukade, en välkomsthälsning till de bortgångna. Det sades också att de döda samlades vid midnatt i den gamla kyrkan på julnatten för att hålla mässa. Det kunde ibland finnas jord kvar i bänkarna följande morgon. Det sades också att en kyrkvärd vaknat tidigt en julmorgon och såg att det lyste i kyrkan. Han trodde han hade försovit sig och klädde på sig snabbt. Då han sedan kom fram till kyrkportarna slocknade ljuset i kyrkan. Han såg tre stora män komma gående mot honom och förstod att detta var sedan länge bortgångna präster, som hållit gudstjänst för sin forna församling. Församligsbor som någon gång hade kommit för tidigt till julkyrkan, sades ha fått uppleva de bortgångnas mässa. Andra Solfbor lär ha sett ljuset från kyrkan. Tron på de dödas midnattsmässa levde kvar länge i Solf socknen.

• Solf sockens historia, Allmogekulturen i Solf-byarna med Munsmo, G. Rosenholm, Solf kommuns förlag, 1965.

.