Byaskolorna

Kyrkan i vårt land började kräva en viss kunskap i den kristna läran. Biskopen sände år 1666 ut ett brev, i vilket han uppmanade kyrkoherdarna att främja läskunskapen hos församlingsmedlemmarna. Solf kapell hade redan på den tiden en barnalärare i socknen.

I sockenstämman 1768 beslöts att barnens möjligheter att lära sig kunskaper i kristendomen skulle bli bättre. Läskunniga personer skulle lära ut läsekonsten till ungdomar för en billig penning. Resultatet blev att eleverna undervisades i backstugorna runt om i byn, av mer eller mindre duktiga barnalärare.

Lärare var tidigare mycket fodrande och stränga. Tex berättas det i Gunnar Rosenholms bok “Kyrkoby folkskola i Solf”, om en barnalärare i Munsmo som kallades ” Homblin”. Hans elever satt på en långbänk vid stugans bord. Hans stränga diciplin resulterade i att hans elever kunde katekesen utantill. Tre piskor i olika storlekar, knutna av björkris, användes som straffredskap. Dessa kallades; ” Jessos vellsini me”, “Kal Avgust” och “aj aj”. Och iklädda en huvudbonad med en kalvsvans, hängande långt ned på ryggen, fick eleverna stå i skamvrån. Det var också vanligt att lärare använde sig av piskor knutna av enris.

Församlingen önskade sig en mer ordnad skolgång och vid en kapellstämma 1842 föreslogs att en gemensam skola för Öster -och Västersolf skulle inrättas i kapellet. Undervisningen i skolorna kom att innefatta innantilläsning, katekesen, bibliska historien, skrivning, räkning och sång. Vid vårterminens slut skulle kyrkoherden hålla förhör med barnen.

Församlingens söndagsskolor inrättades 1862, med detta delades socknen in i sju skoldistrikt.

Församlingen höll också barnskolor i bygden. Ifall det inte fanns någon särskild byggnad för barnundervisningen, hyrde församlingen. I det flesta fall var skolorna inrymda i en backstuga bestående av en stuga med kammare och farstu. Utrymmet var nog i minsta laget för elevantalet kunde uppgå till trettio barn. Värmen kom från öppna spisen och ljuset från en oljelampa. Det var obekvämt att timme efter timme sitta med skolböckerna och griffeltavlan i famnen. Kyrkorådet ansåg år 1905 att skolorna borde utrustas med bord eller pulpeter. 1912 tillkommer en småskola i Östersolf/Rimal, 1914 småskola i Munsmo, Västersolf småskola inleder sin verksamhet 1915.

Många förhoppningar fanns om att kommunen skulle inrätta en folkskola. På läsförhör, skriftskolor och kommunalstämmor hade behovet av en sådan skola beskrivits. Men motsättningarna var många. I en kommunalstämma 1886 röstade man om förslaget, motståndarna till skolan segrade. Stämman medgav likväl att en folkskola behövdes. Samtidigt som den privata folkskolan inledde sin verksamhet fortsatte de kyrkliga barnskolorna sin verksamhet. Lite kunskap i läsning, räkning och skrivning behövdes för att komma in i folkskolan. Barnen var tvungna att genomgå ett förhör innan man fick börja.

I en tillfällig skollokal på Herrbacken i Västersolf inledde kyrkobyn sin privata folkskoleverksamhet i november samma år. Simon Antell blev Solf folkskolans första lärare. Alla nya elever i den privata förskolan antecknades som nybörjare. Somliga av eleverna i första klassen var små, andra var “stora karlar” på 15 – 16 år, till växten mycket större än den kortvuxne läraren.

Det var säkert inte så lätt att hålla ordning på eleverna när ålderskillnadera i klassen var så stora. Pekstickan blev lärarens straffredskap. Ibland slogs den i bordet så den gick sönder, därför skulle det alltid finnas två pekstickor tillhands. Händiga elever fick ofta i uppdrag att snickra nya pekstickor.

Eftersom det var brukligt att äta korngrynsgröt på morgonen, åt eleverna smörgås med mjölk som mat, andra endast skarpa brödkanter, pålägg på brödet var det inte frågan om och smör fick man endast på söndagarna. Middagspausen på skolan var lång och eleverna brukade samlas bakom skolbyggnaden. De äldre pojkarna tog ofta fram tobakspipor för att röka. Läraren tyckte inte om detta och beslagtog pojkarnas pipor. Piporna högg han sedan sönder med en yxa.

Man kunde förstås göra annat än röka på rasten. Med en tärning försedd med skaft nedtill och spets upptill spelade eleverna, med tendstickor som vinst. Spelarna satte i tur och ordning fart på en tärning, som hade inristade bokstäver A, för allt, H, för hälften och L, för lägg till. Den blanka sidan betydde plus minus noll.

Olika slags snurror var också vanliga, snurrorna var från början gjorda av sytrådsrullar, men blev med tiden bara större, spinnrocksrullar ansågs vara användbara till snurror. Större snurror innebar mera oljud i skolsalen och krävde mera utrymme. Någon kom senare på iden att göra om en mässingsljusstake. Denna snurra sattes i gång som en utombordsmotor. Uppfinning gav ett eko som gick genom hela skolhuset. Det blev slutet på denna lek, för de flesta gårdar hade mässingsljustakar och följande dag var de högljudda snurrorna många.

Ett annat folkskoleminne från G. Rosenholms bok är flagghissningen för Zakarias Topelius, som hade avlidit. Alla elever gick ut på folkskolans gårdsplan tillsammans med läraren. Det fanns ingen riktig flaggstång på platsen, så en tillfällig stång sattes på skolans takås. En av pojkarna fick sedan äran att hissa flaggan, den gamla ryska i vitt, blått och rött på halvstång. Som brukligt då, ett tecken på folks inställning för de ryska påbuden, vändes flaggan upp och ned.

Några år efter att den privata folkskolan startat var alla ense om att kommunen skulle bygga ett skolhus i kyrkbyn och överta den privata folkskolan. 1891 vidtogs åtgärder för att få ett skolhus uppbyggt i kyrkbyn. 1892 flyttade skolan in i egna lokaler. Byggnaden var en vacker timmerbyggnad och ansågs vara vacker också inuti med två skolsalar, elevtambur, slöjdsal och lärarbostäder. Kommunen delas 1901 in i Solf, Rimal och Sundom folkskoledistrikt. Folkskolan i Rimal inleder verksamheten 1915. Senare dvs 1926 får Söderfjärden en folkskola, Bladbackens folkskola inleder sin verksamhet 1949.

Solf by fick elektricitet år 1919, före det användes b la ljus och oljelampor. uppvärmningen sköttes med kakelugnar. Elevernas veduppbörd och ansvar för eldningen gällde ända in på 40-talet. Städerska anställdes i skolan 1939.

En våldsam eldsvåda förstörde skolhuset i kyrkobyn helt och hållet år 1938. Eleverna städade själva i skolorna förut och orsaken till branden var att soporna från slöjdsalen vårdslöst brändes. Pga branden hyrde skolan utrymmen i ungdomsföreningen och församlingshemmet för skolverksamheten. Kriget kom att innebära inställt skolarbete 12.2.1939 – 3.5 1940.

Utvecklingen inom skolan har varit enorm. Matbespisningen i skolorna togs i bruk 1948. Till en början skulle varje elev hämta potatis, mjöl och mjölk till skolan. Varje år ordnades en lingondag, där eleverna försåg skolköket med bär. Maten anses idag som en självklarhet, så också överflödet av skolmaterial, varma, ljusa skollokaler.

Först 16 år efter branden skulle ett nytt skolhus finnas i kyrkbyn. Året var då 1954. 1973 Solf blir en del av Korsholms kommun. Lågstadieskolan byggdes senare till, och invigning av tillbyggda skolan hölls 1983.

Tryckta källor:

– Kyrkoby folkskola i Solf , 1886 – 1961, Gunnar Rosenholm, Frams tryckeri 1962
– Barnens sekel i Solfbygden, Bjarne Berg mf. Fram 1986